Stoppa valfriheten

Diskuterade att kommersiella företag ger pengar till välgörenhet med en vän ikväll. Jag argumenterade för höjda skatter som vanligt. Vi kom fram till en kompromiss: statlig styrning men också människor som brinner för saker och utvecklar områden utanför det nödvändiga. Trevligt.

Sedan kom vi in på hur man ska förhålla sig till sina egna produkter, han sin design och jag min musik. Att det lätt blir smutsigt och ytligt att komma dragande med att en del av produkten går till välgörande ändamål. Att det blir konstigt direkt, att sälja en produkt med hjälp av andras behov av stillad oro inför svältande barn eller bröstcancer. Kanske om man inte skriver ut det, att det blir okej att skänka en del av intäkterna?

Men så tänkte jag på det projekt jag håller på med nu, grandiosa tankar om dess eventuella framgång. Tänk om det skulle dra in en massa pengar till och med? Så tänkte jag. Det kändes obehagligt att föreställa sig att jag skulle behöva ge bort en massa av dessa imaginära pengar. Skulle inte jag få behålla dem, precis som alla andra behåller sina löner? Skulle jag inte vara värd det efter allt tid och kraft (fortfarande imaginär alltså) jag lagt ned?

Jag vill nog behålla pengarna själv, sa jag.
Sen pratade vi om relationer istället.

Annette Utterbäck vs. Leonard Cohen, 0-1

Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till psykologen och psykoterapeuten Anette Utterbäck. När jag prenumererade på GP var hennes relationsspalt en återkommande mysrysare om lördagsmorgnarna. I denna spalt återkom hon med en dåres envishet till två råd (eller mantran kanske är en bättre beskrivning) oavsett om det gällde hustruns alkoholmissbruk eller sonens mobbing: ”ändra inställning” och ”börja med mindfulnessmeditation”. Gick processen ”ändra inställning” trögt kunde denna skyndas på med hjälp av meditationen. Jag antar att detsamma gällde för det omvända.

Det som störde mig var inte främst råden i sig utan ensidigheten i dem. Denna ständiga relativism, att ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” som spelar roll. Som om att hur man ”tar det” skulle vara oavhängigt hur man ”har det”.   

Och jag gick i taket varje lördag. I den utsträckning som en ganska sansad person som jag går i taket. Men nästa lördag var jag där igen, hungrigt bläddrade efter nya Utterbäck-sägningar att häpna över.

Nu skulle man kunna tänka sig att jag slipper denna kvinna eftersom jag inte längre prenumererar på Göteborgsposten. Min läggning är emellertid inte av det slaget att jag låter mina hang-ups gå, bara sådär. Kommer inte mina hang-ups till mig får jag komma till dem.

Under rubriken Växa tillsammans på Psykologiguiden.se skriver Utterbäck följande:

”Vi behöver också vara beredda att lägga ner tid på relationen och inse att det är ett långsiktigt arbete. Först då kan vi röra oss mot större intimitet, där vi vågar öppna upp till vårt inre och verkligen dela med oss av oss själva utan censur.”

Jag vet inte om det bara är jag, det låter ju ganska logiskt, men är verkligen en relation ett långsiktigt arbete? Är det en jämförelse som låter sig göras?

Det tycker inte jag. En relation är något helt annat än ett arbete. När två människor älskar varandra uppstår någonting näst intill oförklarligt. Jag kan själv inte komma på något som liknar det, men ordet arbete är  på intet sätt ett ord som  kan fånga detta fenomen. Visst finns det faktorer som kan göra att förmågan att hålla fast vid den man älskar begränsas, som gör det svårt att både ge och ta emot kärlek. Omständigheter, personlighet, mönster och gamla ryggsäckar, fantasier och slarv. Med mera. Men att se kärlek som ett projekt, som enligt Utterbäck dessutom har ett mål (”att öppna upp vårt inre och verkligen dela med oss av oss själva utan censur”), det tror jag snarare begränsar än ökar vår förmåga till kärlek. 

Jag är inte på något sätt emot nära kärleksrelationer. Men det finns något ironiskt i att inte tillåta censureringar. Målet med kärlek i Utterbäcks tappning är inte kärlek, rätt och slätt, med allt vad den kan innehålla av ”kärleksbrist och trasighet och fransar”. Snarare handlar det om att uppnå ett slags tillstånd där man är i ständig kontakt med sina känslor, aldrig nedlåter sig till småaktigheter eller är dömande. Och där avvikelser från denna kärlekens rena väg ska mediteras över, genom en meditationsform som i vår västerländska tappning har en tendens att förvandlas till en privat biktstol i luthersk stil, snarare än att vara något som vidgar våra sinnen. 

Det finns som jag ser det något kontraproduktivt i synen på kärleksrelationen som ett arbete där man strävar efter bättre och bättre resultat, i uppfattningen om att dåligheter ska bort eftersom närvaron av dessa anses korrelera negativt med ”bra” kärlek. 

Jag vill bussa Leonard Cohen på Anette Utterbäck och hennes gelikar med textraden ur Cohens sång Anthem:  
”There is a crack, a crack in everything. That’s where the light gets in.”

Helt naturligt

Läser artikeln I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika i dagens DN. I artikeln framgår att lönsamheten för debattsajter som Newsmill har uteblivit, att marknaden tycks självreglerande i fråga om den trend som vuxit på senare år med debattsajter och debattprogram där alla argument är lika mycket värda, hur ogrundade de än må vara i verkliga förhållanden. Det tycks alltså inte finnas pengar att tjäna på vad den citerade vänsterpartisten Ali Esbati definierar som en ”cynisk och tendentiös brutalisering av debatten”. Vilket känns hoppfullt, om än på ett lite avigt vis.

Det jag fastnar för i artikeln är emellertid inte själva huvudtemat, utan sista delen av centerpartisten och riksdagsledamoten Fredrick Federleys uttalande om varför han inte vill ställa upp i exempelvis SVT:s Debatt under rådande förhållanden: "När jag var yngre fanns det ett värde i att vara med, men nu, som riksdagsledamot, tar det snarare ner statusen". 

Det är alltså inte att delta i debatten i sig som är viktig för Fredrick Federleyes, utan Fredrick Federley själv och hans status. Hur deltagandet får honom att framstå. 

Detta kommer naturligtvis inte som en chock, och det är självklart att en politiker behöver medverka i  olika forum för att få uppmärksamhet för sig själv och därmed, direkt eller indirekt, de frågor han eller hon vill driva.

Men det är intressant att Federleyes tveksamheter inte alls tycks beröra debattklimatet i sig, utan endast i relation till hur det eventuellt drabbar honom själv och den agenda han har.

På en anslagstavla på den institution där jag studerar hängdes det upp ett anslag om möjligheten att engagera sig i studentkåren. Någon hade skrivit till "Du får pengar och erfarenhet" under informationen. För säkerhets skull. 

Det känns typiskt för vår tid. Finns det längre något som vi uppfattar har ett värde i sig, som inte endast är ett steg i något av våra individuella projekt? 

Jag tror att bristen på känsla av eget ansvar i relation till samhället och andra människor grundar sig i en upplevelse av ensamhet och utsatthet. Det finns ett darwinistiskt drag i det rådande samhällsklimatet där vi mer eller mindre omedvetet utgår från att vi bara har att anpassa oss efter den miljö som bjuds. Som om samhället bara var en stor koloss och inte bestod av oss, som är samhället.

Den instrumentella uppfattningen om livet som en tävling har fått en boning i våra ömtåliga hjärtan. Så hemmastadd har denna uppfattning gjort sig att vi inte längre verkar reagera på om en politiker endast ser samhällsutvecklingen som något som påverkar hur han eller hon ska nå ut med just sitt budskap, med just sin personlighet. Utan att uttrycka en tanke om klimatet i sig, än mindre uttala en önskan om att påverka det. Istället för att betraktas som populism går detta obemärkt förbi, som om det var något helt naturligt.