Annette Utterbäck vs. Leonard Cohen, 0-1

Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till psykologen och psykoterapeuten Anette Utterbäck. När jag prenumererade på GP var hennes relationsspalt en återkommande mysrysare om lördagsmorgnarna. I denna spalt återkom hon med en dåres envishet till två råd (eller mantran kanske är en bättre beskrivning) oavsett om det gällde hustruns alkoholmissbruk eller sonens mobbing: ”ändra inställning” och ”börja med mindfulnessmeditation”. Gick processen ”ändra inställning” trögt kunde denna skyndas på med hjälp av meditationen. Jag antar att detsamma gällde för det omvända.

Det som störde mig var inte främst råden i sig utan ensidigheten i dem. Denna ständiga relativism, att ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” som spelar roll. Som om att hur man ”tar det” skulle vara oavhängigt hur man ”har det”.   

Och jag gick i taket varje lördag. I den utsträckning som en ganska sansad person som jag går i taket. Men nästa lördag var jag där igen, hungrigt bläddrade efter nya Utterbäck-sägningar att häpna över.

Nu skulle man kunna tänka sig att jag slipper denna kvinna eftersom jag inte längre prenumererar på Göteborgsposten. Min läggning är emellertid inte av det slaget att jag låter mina hang-ups gå, bara sådär. Kommer inte mina hang-ups till mig får jag komma till dem.

Under rubriken Växa tillsammans på Psykologiguiden.se skriver Utterbäck följande:

”Vi behöver också vara beredda att lägga ner tid på relationen och inse att det är ett långsiktigt arbete. Först då kan vi röra oss mot större intimitet, där vi vågar öppna upp till vårt inre och verkligen dela med oss av oss själva utan censur.”

Jag vet inte om det bara är jag, det låter ju ganska logiskt, men är verkligen en relation ett långsiktigt arbete? Är det en jämförelse som låter sig göras?

Det tycker inte jag. En relation är något helt annat än ett arbete. När två människor älskar varandra uppstår någonting näst intill oförklarligt. Jag kan själv inte komma på något som liknar det, men ordet arbete är  på intet sätt ett ord som  kan fånga detta fenomen. Visst finns det faktorer som kan göra att förmågan att hålla fast vid den man älskar begränsas, som gör det svårt att både ge och ta emot kärlek. Omständigheter, personlighet, mönster och gamla ryggsäckar, fantasier och slarv. Med mera. Men att se kärlek som ett projekt, som enligt Utterbäck dessutom har ett mål (”att öppna upp vårt inre och verkligen dela med oss av oss själva utan censur”), det tror jag snarare begränsar än ökar vår förmåga till kärlek. 

Jag är inte på något sätt emot nära kärleksrelationer. Men det finns något ironiskt i att inte tillåta censureringar. Målet med kärlek i Utterbäcks tappning är inte kärlek, rätt och slätt, med allt vad den kan innehålla av ”kärleksbrist och trasighet och fransar”. Snarare handlar det om att uppnå ett slags tillstånd där man är i ständig kontakt med sina känslor, aldrig nedlåter sig till småaktigheter eller är dömande. Och där avvikelser från denna kärlekens rena väg ska mediteras över, genom en meditationsform som i vår västerländska tappning har en tendens att förvandlas till en privat biktstol i luthersk stil, snarare än att vara något som vidgar våra sinnen. 

Det finns som jag ser det något kontraproduktivt i synen på kärleksrelationen som ett arbete där man strävar efter bättre och bättre resultat, i uppfattningen om att dåligheter ska bort eftersom närvaron av dessa anses korrelera negativt med ”bra” kärlek. 

Jag vill bussa Leonard Cohen på Anette Utterbäck och hennes gelikar med textraden ur Cohens sång Anthem:  
”There is a crack, a crack in everything. That’s where the light gets in.”