Läser artikeln I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika i dagens DN. I artikeln framgår att lönsamheten för debattsajter som Newsmill har uteblivit, att marknaden tycks självreglerande i fråga om den trend som vuxit på senare år med debattsajter och debattprogram där alla argument är lika mycket värda, hur ogrundade de än må vara i verkliga förhållanden. Det tycks alltså inte finnas pengar att tjäna på vad den citerade vänsterpartisten Ali Esbati definierar som en ”cynisk och tendentiös brutalisering av debatten”. Vilket känns hoppfullt, om än på ett lite avigt vis.
Det jag fastnar för i artikeln är emellertid inte själva huvudtemat, utan sista delen av centerpartisten och riksdagsledamoten Fredrick Federleys uttalande om varför han inte vill ställa upp i exempelvis SVT:s Debatt under rådande förhållanden: "När jag var yngre fanns det ett värde i att vara med, men nu, som riksdagsledamot, tar det snarare ner statusen".
Det är alltså inte att delta i debatten i sig som är viktig för Fredrick Federleyes, utan Fredrick Federley själv och hans status. Hur deltagandet får honom att framstå.
Detta kommer naturligtvis inte som en chock, och det är självklart att en politiker behöver medverka i olika forum för att få uppmärksamhet för sig själv och därmed, direkt eller indirekt, de frågor han eller hon vill driva.
Men det är intressant att Federleyes tveksamheter inte alls tycks beröra debattklimatet i sig, utan endast i relation till hur det eventuellt drabbar honom själv och den agenda han har.
På en anslagstavla på den institution där jag studerar hängdes det upp ett anslag om möjligheten att engagera sig i studentkåren. Någon hade skrivit till "Du får pengar och erfarenhet" under informationen. För säkerhets skull.
Det känns typiskt för vår tid. Finns det längre något som vi uppfattar har ett värde i sig, som inte endast är ett steg i något av våra individuella projekt?
Jag tror att bristen på känsla av eget ansvar i relation till samhället och andra människor grundar sig i en upplevelse av ensamhet och utsatthet. Det finns ett darwinistiskt drag i det rådande samhällsklimatet där vi mer eller mindre omedvetet utgår från att vi bara har att anpassa oss efter den miljö som bjuds. Som om samhället bara var en stor koloss och inte bestod av oss, som är samhället.
Den instrumentella uppfattningen om livet som en tävling har fått en boning i våra ömtåliga hjärtan. Så hemmastadd har denna uppfattning gjort sig att vi inte längre verkar reagera på om en politiker endast ser samhällsutvecklingen som något som påverkar hur han eller hon ska nå ut med just sitt budskap, med just sin personlighet. Utan att uttrycka en tanke om klimatet i sig, än mindre uttala en önskan om att påverka det. Istället för att betraktas som populism går detta obemärkt förbi, som om det var något helt naturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar